Knogarna vitnar av greppet om relingen. Motvinden sliter fram tårarna och kastar hennes ursinnesvrål åt sidan.

Kvinnan på fartyget känner snart hans närvaro. Vapenlös och trängd vänder hon sig om. Han fingrar på svärdets egg. Betraktar hennes ensamhet och frågar med salt stämma.

“Så vem har du nu?”

En hårsmån från bröstkorgen stoppar hon svärdet med sina bara händer, tittar upp och svarar.

“Jag har mig.”

Det är jul i Öresund, vintervinden är nådalös mot den som inte kan kura upp sig framför Netflix och återuppleva andra säsongen av av Buffy the Vampire Slayer. Sensmoralen i säsongens slutscen, (där hon inte befinner sig på ett fartyg) handlar inte om att  “ensam är stark”. Scenen når fram eftersom du som människa kan relatera till känslan av utsatthet.

För fram till konfrontationen har precis allting gått åt helvete, och hon är verkligen helt ensam. Och vem, handen på hjärtat, kan inte relatera till det. Samtidigt bleknar vårt allmänmänskliga behov av tröst mot den utsatthet som människor befinner sig i just nu. På flykt eller i en tillvaro där precis allting – verkligen – har gått åt helvete.

Kanske har någon i krigets bottenlösa förtvivlan också sett Buffy på 90-talet.

Det är som sagt julafton, och då får man lov att önska sig saker. Och jag önskar mig mera hopp och tröst. Och det man önskar ska man ge. Därför ger jag mina julklappspengar till en liten slovensk läkarorganisation. Den enda av alla världens hjälporganisationer som befinner sig så långt in i ondskans kalifat som det bara går.

De heter  Academy of Emergency Medicine. På den här sidan kan du också hjälpa dem att rädda liv i Mordor.

LinkedIn
Facebook
Instagram
Twitter
Follow by Email
RSS
Google+
https://www.oretopia.blog/2016/12/24/sa-lange-vi-lever/